Riksförbundet uppmanar statsministern Ulf Kristersson att kalla massmorden på armenier, assyrier, syrianer och andra kristna minoriteter för ett folkmord

Stockholm, 24 april 2023

När statsministern Löfven under valåret 2014 träffade ättlingar till överlevande från folkmordet 1915 lovade han att han skulle driva frågan om ett regeringserkännande om han valdes till statsminister. Istället för ett erkännande tillsatte den socialdemokratiska regeringen en utredning som 2016 slog fast att frågan är komplex. Beslutet att tillsätta en utredning i stället för erkännande spred en stor besvikelse bland armenier och andra drabbade folkgrupper som ansåg att agerandet var ett brutet vallöfte.

Oberoende av politisk färg har dessvärre ingen regering i Sverige än bekräftat det som riksdagen fastställde för 13 år, dvs. att kalla massmorden på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker för ett folkmord. Detta ställningstagande är ytterst anmärkningsvärt med tanke på att Sveriges regeringar har tillgång till rapporter från Sverigeambassadörer och diplomater i Konstantinopel som under första världskriget rapporterade hem till Sverige att det var uppenbart att den turkiska regeringen hade planer på att utrota den armeniska nationen. Utöver dessa rapporter existerar idag tusentals sidor av forskningsmaterial inom området och antalet länder som erkänner folkmordet växer för varje år.

Enligt en artikel i GP har utrikesdepartementet dessutom verkat för att ställa in en återkommande minnesstund som hållits i riksdagen sen 2010. Anledningen till agerandet enligt artikeln var att inte reta upp Turkiet och försämra relationerna med Turkiet under förhandlingsprocessen för ett medlemskap i Nato. Detta är i så fall ytterst bekymmersamt och går tvärs emot vad Sverige står för när det gäller frågor om yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Det kanske är på sin plats att nämna att för exakt två år sedan, 24 april 2021, kallade president Biden massmorden på armenier och andra kristna grupper som ett folkmord och därmed bekräftade han det amerikanska representanthusets benämning på händelserna från 2019. Presidentens erkännande som vi vet nu hade ingen påverkan på de politiska och ekonomiska relationerna med Turkiet.

Tobias Billström har senare sagt att det inte utövats påtryckningar från utrikesdepartementet utan det har pågått diskussioner inom partiet. Armeniska riksförbundet ser inte någon större skillnad på om diskussionerna pågått i departementet eller inom moderatpartiet eftersom Tobias Billström är Sveriges utrikesministern och representerar utrikesdepartementet. För tillfället är i vår kännedom att minnesstunden kommer att hållas men endast några partier som ingår i det tvärpolitiska vänskapsgruppen Sverige-Armenien står bakom minnesstunden.

Att forskningen på området är samstämmig om det som hände var ett planerat och väl genomfört folkmord har bevisligen inte påverkat ställningstagandet hos någon av Sveriges regeringar. Forskarvärlden är lika säker på att det var ett folkmord som den är säker på att förintelsen har ägt rum. Detsamma gäller juristernas uttalanden, internationellt så väl som i Sverige, om huruvida man ska kalla händelserna för deras korrekta namn, ett folkmord.

Vi uppmanar statsministern att ratificera riksdagens erkännande från 2010. Sverige borde leva upp till sitt internationella rykte om kämpe för mänskliga rättigheter, demokrati och rättvisa och inte underblåsa Turkiets mångåriga folkmordsförnekelse genom att vela i frågan om erkännande av Folkmordet 1915. Ett erkännande nu är viktigare än någonsin, inte bara för att främja försoning mellan Armenien och Turkiet utan även som ett ställningstagande i pågående konflikter i världen, som den i Ukrainakriget och den pågående blockaden av Latjinkorridoren som får 120 000 människor i Artsach att gå en okänd framtid till mötes och riskerar etnisk rensning och i värsta fall ett nytt folkmord.

Katrin Hakopian
Ordförande, Armeniska riksförbundet i Sverige

Öppet brev till Sveriges utrikesminister ang. Azerbajdzjans beskjutning av armeniska städer och invasionsförsök

Stockholm, 17 september 2022

Ärade utrikesminister,

Under natten till tisdagen 13 september 2022 gick Azerbajdzjan till angrepp mot Armenien. Flera byar och städer besköts med tungt artilleri. Den ständigt återkommande azeriska aggressionen mot områdena i Armenien har pågått enda sen eldupphöravtalet som tecknades 9 november 2020. Denna gång var beskjutningarna dock både intensivare och pågick under längre tid vilka resulterade i över 200 armeniska dödsoffer, bland dem många civila och barn. Utöver förlusten av oskyldiga liv har vi dessutom fått information om brutala krigsbrott som att skära av soldaternas ben och fingrar. Azerbajdzjan har vidare invaderat delar av områden i Armenien vid gränslinjen.

Armeniska riksförbundet har vid flera tillfällen framfört sin oro till utrikesministern över den fortsatta azeriska aggressionen och påpekat att det finns en överhängande risk för att konflikten eskalerar till ett fullskaligt krig. Den senaste utvecklingen bekräftar, om inte än mer stärker vår oro att Azerbajdzjans avsikt inte är att respektera och följa överenskommelserna i eldupphöravtalet utan Azerbajdzjan planerar att invadera delar av eller hela Armenien. Ett fullskaligt krig mellan Armenien och Azerbajdzjan i kombination med det pågående kriget i Ukraina kan ha förödande konsekvenser inte bara för drabbade regionerna utan även för oss i Sverige och resten av Europa.

I skrivande stund har Frankrike, Grekland, Indien, Iran, Irland, Norge och USA fördömt Azerbajdzjans senaste aggression och invasionsförsök. Till skillnad från aggressionerna 2020 som ledde till ett 44-dagars krig som slutade med tiotusentals dödsoffer från båda sidor är ländernas ledare snabba på att agera och medla i konflikten. Den senaste nyheten är att den amerikanska representanthusets talman Nancy Pelosi kommer att resa till Armenien för att agera som medlare i konflikten. Armeniska riksförbundet uppmanar Sverige att göra detsamma!

Armeniska riksförbundet i Sverige uppmanar svenska regeringen att:  

• fördöma Azerbajdzjans militära angrepp mot Armenien sedan 13 september 2022
• lyfta frågan i Europaparlamentet och fördöma invasionsförsöket med samma samlade kraft som i våras då Ryssland inledde en offensiv mot Ukraina
• aktivt arbeta för att införa sanktioner mot Azerbajdzjan vid fortsatta angrepp och invasionsförsök av Armenien
• fördöma de upprepade militära angrepp som Azerbajdzjan har utfört mot Artsach och Armenien sedan 27 september 2020.
• arbeta för att Azerbajdzjan följer internationella konventioner och respekterar mänskliga rättigheter
• fördöma den pågående förstörelsen av det armeniska kulturarvet i Artsach i enlighet med Europaparlamentet
• agera med diplomatiska åtgärder för att stoppa aggressionen mot Armenien och Artsach, för att rädda människoliv och för att förbättra den humanitära situationen

Med vänliga hälsningar,

Katrin Hakopian
Ordförande, Armeniska riksförbundet i Sverige

Öppet brev till Sveriges utrikesminister ang. Azerbajdzjans attack mot Artsakh och Armenien

Till: Utrikesminister Ann Linde                                                                                29 september 2020 

Angående Azerbajdzjans attack mot Artsakh och Armenien

Ärade utrikesminister,

Azerbajdzjan har initierat en bred offensiv mot hela Artsakh (Nagorno-Karabach) och attackerat även civila mål inne i Stepanakert. Azerbajdzjan har under dagen utökat attackerna genom att skjuta mot civila mål inne i Armenien samtidigt som Turkiet har skjutit ner ett armeniskt stridsplan i armeniskt luftrum. Detta är inte mycket mindre än regelrätt krigsförklaring. I skrivandets stund rapporteras om hundratals dödsoffer varav tiotal är civila. Detta är andra gången under 2020 då Azerbajdzjan tar till vapen för att återta Artsakh. I mitten av juli besköt Azerbajdzjan med artilleri mot närliggande byar inne i Armeniens nordöstra region, Tavush, d.v.s. utanför konfliktszonen.

Samtidigt pratar Sverige och omvärlden neutralitetens språk och manar ”båda sidor till lugn och sans”. Denna ”neutralitet” har länge varit som ett heligt koncept gällande Armenien och Azerbajdzjan för att inte förnärma någon sida, speciellt med tanke på de pågående medlingsförsöken i Karabach-konflikten. Dock är detta numera ett förelegat, om inte rent sagt ett skadligt ställningstagande som bevisligen skickar fel signaler och uppmanar till ännu djärvare felsteg i Baku.

Den auktoritära regimen i Azerbajdzjan har sedan självständigheten 1991 gradvis försämrats till en sådan grad att sedan några år tillbaka, närmare bestämt 2013, använder EU, USA:s UD m.fl. öppet termerna ”diktatur” och ”auktoritär” när man hänvisar till Alijev-regimen. Armeniens väg till en fullvärdig demokrati har varit brokigt och inte utan brister, men 2018 visade folket att man kräver inget mindre än fullvärdiga demokratiska värderingar. Än finns det mycket att göra, men ”Sammetsrevolutionen” i april 2018 har definitivt påvisat hur markant Armenien och Azerbajdzjan skiljer sig gällande demokrati och folkrätt.

Ändå pratar Sverige och omvärlden i lika termer när man vill mana ”båda sidor till lugn och sans.” På ena sidan har vi Armenien som i en folklig revolution har valt sin väg framåt och försöker för fullt att reformera hela landet, politiskt och ekonomiskt, och sedan länge krävt att befolkningen i Artsakh ska, enligt folkrätten och Helsingfors-akten, få möjlighet att bestämma sitt öde. Allt började med en fredlig resolution 20 februari 1988 i Karabachs autonoma församling som med rösterna 110 mot 17 röstade för en återförening med Armenien (historien och bakgrunden om Stalins politik om ”söndra och härska” vilket skapade enklaven kan vi utelämna här). Det man har strävat efter är en fredlig process, baserad på yttring av demokratiska rättigheter; ingen invasion, ingen annektering, inga militära aktioner.

Å andra sidan har vi Azerbajdzjan som slog ner denna demokratiska resolution med vapen, ett blodigt svar som blev starten på en långdragen konflikt som har kostat mer än 30 000 liv (och fortsätter att göra det än idag), fördrivit nära en miljon människor till flyktingsliv och på allvar skadat regionens utveckling. Sedan Ilham Alijev i princip ärvde presidentämbetet från sin far, Hejdar Alijev, har demokratin i landet inte enbart slagits ner med kraft, utan han har även förskansat makten hos sig genom att både förlänga ämbetstiden och ta bort tidsbegränsningen för antal ämbetsperioder. Alijev-klanen styr nu Azerbajdzjan som ett familjeföretag. Därifrån går det snabbt utför: man har köpt fri en yxmördare som avtjänade en livstidsdom utomlands och befordrat honom till nationalhjälte (Ramil Safarov, 2012), florerat som huvudman i internationell penningshärva i miljardklassen (Panamadokumenten och Danske Bank), stängt OSSE-kontoret i Baku (2015) och vägrat dra tillbaka krypskyttar samt att acceptera utökade bevakningsmekanismer vid frontlinjen. Baku stoltserade öppet om att man hade initierat ett blixtkrig i början av april 2016 med territoriella vinningar och detsamma basunerade man ut i juli 2020 och senast häromdagen. I somras sparkade Alijev sin långvariga utrikesminister, Elmar Mammedyarov, för att ”ha slösat tid på diplomatiska förhandlingar”. Mammedyarov lär ha motsatt sig planerade krigshandlingar som besannades under juli och nu i september. Nu strömmar det in rapporter om att man även har uppemot fyra tusen jihadister från Syrien som Turkiet har slussat genom till Kaukasus för att slås mot armenierna. Allt detta medan armenierna ständigt utmålas av Ilham Alijev och hans regim som ”fienden” som ska ”krossas.” Det kan man inte bilda fred och samexistens på.

Med allt detta som facit var det knappast förvånande när turkiska och azeriska representanter stod i Sergels torg, i Sveriges huvudstad, och ropade ”Död åt de armeniska hundarna!” medan åhörarna applåderade i samstämmighet. Politiska ledarnas beteende och budskap spelar roll, både positiva och negativa, och når långt bortom nationsgränserna. Just därför är det ytterst viktigt att man väljer orden rätt och kallar saker vid deras sanna namn. Man ska kritisera där det behövs och lovorda där det förtjänas. Det språk som Sverige har förbrukat och fortsätter att använda gentemot Armenien och Azerbajdzjan i ”neutralitetens” namn har inte bara blivit urvattnad men har utan tvekan även gjort Alijev mer djärvare. I avsaknad av en tydlig markering och kritik har Alijev-regimen bit för bit avvecklat demokratin på hemmaplan vilket även har haft långtgående konsekvenser för Armenien och befolkningen i Artsakh. 

Sverige och omvärlden bör spela en tydlig roll i konflikten. Att ”beklaga” sig och yttra sin ”oro” för utbrott av dödliga sammandrabbningar har numera föga betydelse. Man måste agera i förebyggande syfte och fördöma där det krävs och verka för en snar och diplomatisk lösning på konflikten. Det kommer att rädda liv, inte beklaganden i efterskott. I egenskap av medlem i OSSE Minsk-gruppen, via EU och FN kan Sverige bidra konstruktivt genom att tala klarspråk. Det gagnar inte enbart befolkningen i Artsakh och Armenien utan även egna befolkningen i Azerbajdzjan som förtjänar bättre demokratiska regler och värderingar.

Med vänliga hälsningar, 

Katrin Hakopian

Ordförande för Armeniska riksförbundet i Sverige