Relationen mellan Sverige och armenier har en historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden både vad gäller svenskar som besökte Armenien och tvärt om. Det var dock först på 1970-talet som man kan börja tala om en större invandring och närvaro av armenier i Sverige, vilket så småningom skulle leda till grundandet av Armeniska riksförbundet i Sverige 1993. Här följer en kort historisk överblick av armeniska gemenskapens uppkomst i Sverige och om hur behovet av ett riksförbund vuxit fram.
Sveriges relation till Armenien går långt tillbaka i tiden. De första dokumenterade möten är från 900-talet då vikingar etablerade handelsrutt längs floden Dnepr genom Ryssland ner mot Svarta havsregionen. Man handlade med varor som kom från Fjärran öster längs Sidenvägen och hade därmed även passerat Armenien på vägen mot Svarta havskusten. Dock finns det få källor om armenisk närvaro i Sverige innan 1600-talet. För det var just på 1600-talet som armeniska affärsmän från Osmanska imperiet började bedriva handel med Sverige. Sveriges samröre med armenier skulle under de kommande århundradena vara sporadiskt. År 1714 förde Karl XII en handelsdelegation med sig från Osmanska imperiet däribland några armeniska finansiärer och handelsmän. År 1798 kommer armeniern Konstantin d'Ohsson till Sverige för att senare bli en mycket framgångsrik svensk diplomat. En annan intressant person är Ohan Demirgian som var hovstallmästare åt Karl XV vid Ulriksdals slott i Stockholm.
Migration under 1900-talet
Från år 1860 till 1917 var den svenska invandringspolitiken oreglerad men enligt svensk lag kunde man avvisa personer. Mellan åren 1900 till 1914 deporterades 363 armenier från Sverige. Dessa var immigranter från Osmanska imperiet och resultatet av de massakrer som hade utförts i Armenien under 1894-96. Värt att noterar är att även om Armeniska folkmordet 1915 skapades en stor armenisk diaspora finns det inte några konkreta uppgifter om att större antal armeniska flyktingar skulle ha tagit sig till Sverige.
Från slutet av 1940-talet och fram in på mitten av 1970-talet skedde en omfattande arbetskraftsinvandring till Sverige som svar på en direkt efterfrågan från den svenska industrin. Rekryteringsresor gjordes till Jugoslavien, Italien, Turkiet, Grekland och Österrike, länder som alla hade armeniska minoritetsgrupper. År 1952 skrev en armenisk tidning att det fanns cirka tio armeniska familjer i Sverige. Migrationen av armenier till Sverige skulle öka till följd av krig och revolution i Mellanöstern i slutet av 1970-talet. Inbördeskriget i Libanon (1975-1990) och iranska revolutionen (1978-79) var två händelser som bidrog till ett större antal armeniers migration till Sverige.
En annan utlösande faktor var Sovjetunionens upplösning år 1991 och delrepublikernas självständighet, däribland även Armeniens. Konflikten med Azerbajdzjan om den armeniskbefolkade regionen Nagorno-Karabach och sociala svårigheter i Armenien har sedan självständigheten gett upphov till en ny våg av armeniska immigranter till Sverige. På senare tid är det främst Syrien-konflikten som tvingat många av landets kristna, däribland armenier, på flykten och en del har sökt skydd i Sverige.
I dagsläget (december 2015) räknar man att det finns cirka 12 000 armenier i Sverige.
Bildandet av Armeniska riksförbundet i Sverige
Armeniska riksförbundet i Sverige grundades 1993, med säte i Uppsala, i syfte att samla de olika armeniska organisationerna och föreningarna i landet under en gemensam rikstäckande organisation. 2006 flyttades organisationens säte till Stockholm för att bättre kunna balansera koordinationen av armeniska medlemsföreningars verksamhet samt kontakterna med svenska myndigheter och andra samarbetspartner. Förbundet beslutade senare att man skulle ge ut tidningen Nor Horizon för att sprida kunskap om den armeniska kulturen och historien.
Riksförbundets medlemsantal har varierat genom åren men även dess verksamhet har utvecklats och består av bland annat scoutverksamhet, idrottsföreningar, kulturföreningar, akademikerförbund, ungdomsförbund och bistånds- och hjälpföreningar. I väntan på öppnandet av en armenisk ambassad i Stockholm har riksförbundet till viss mån även agerat som kontakt mellan armenier och Armeniens UD.
Riksförbundet verkar även för spridningen av information om armeniska folkmordet 1915 och har anordnat ett antal seminarier och konferenser. Riksförbundet har även publicerat böckerna Armeniska folkmordet 1915: Frågor och Svar (2010) samt Konflikten om Nagorno-Karabach (2012). Både publikationer finns även online som egna hemsidor: www.folkmordet1915.se respektive www.karabach.se.
År 2010 erkände Sveriges riksdag folkmordet 1915. Erkännandet hade bland annat föranletts av Armeniska riksförbundet långvariga arbete i ämnet. Detta arbete förs kontinuerligt i samarbete med andra riksorganisationer som representerar de andra minoritetsgrupperna som drabbats av folkmordet (assyrier/syrianer/kaldéer samt pontiska greker), svenska organisationer och myndigheter som t.ex. Forum för levande historia, svenska skolor, högskolor och universitet samt riksdagen och svenska politiska partier.
Armeniska riksförbundet består för närvarande av ett tiotal medlemsföreningar som är utspridda över hela Sverige och strävar ständigt att knyta samman nya kontakter med armenier i Sverige för att bättre kunna samordna deras verksamhet samt integrationens i svenska samhället samt förhöjningen av det sistnämndas medvetenhet om Armenien och armenier.
Texten är skriven den 12 september 2013
