Öppet brev till Sveriges utrikesminister ang. Azerbajdzjans attack mot Artsakh och Armenien

Till: Utrikesminister Ann Linde                                                                                29 september 2020 

Angående Azerbajdzjans attack mot Artsakh och Armenien

Ärade utrikesminister,

Azerbajdzjan har initierat en bred offensiv mot hela Artsakh (Nagorno-Karabach) och attackerat även civila mål inne i Stepanakert. Azerbajdzjan har under dagen utökat attackerna genom att skjuta mot civila mål inne i Armenien samtidigt som Turkiet har skjutit ner ett armeniskt stridsplan i armeniskt luftrum. Detta är inte mycket mindre än regelrätt krigsförklaring. I skrivandets stund rapporteras om hundratals dödsoffer varav tiotal är civila. Detta är andra gången under 2020 då Azerbajdzjan tar till vapen för att återta Artsakh. I mitten av juli besköt Azerbajdzjan med artilleri mot närliggande byar inne i Armeniens nordöstra region, Tavush, d.v.s. utanför konfliktszonen.

Samtidigt pratar Sverige och omvärlden neutralitetens språk och manar ”båda sidor till lugn och sans”. Denna ”neutralitet” har länge varit som ett heligt koncept gällande Armenien och Azerbajdzjan för att inte förnärma någon sida, speciellt med tanke på de pågående medlingsförsöken i Karabach-konflikten. Dock är detta numera ett förelegat, om inte rent sagt ett skadligt ställningstagande som bevisligen skickar fel signaler och uppmanar till ännu djärvare felsteg i Baku.

Den auktoritära regimen i Azerbajdzjan har sedan självständigheten 1991 gradvis försämrats till en sådan grad att sedan några år tillbaka, närmare bestämt 2013, använder EU, USA:s UD m.fl. öppet termerna ”diktatur” och ”auktoritär” när man hänvisar till Alijev-regimen. Armeniens väg till en fullvärdig demokrati har varit brokigt och inte utan brister, men 2018 visade folket att man kräver inget mindre än fullvärdiga demokratiska värderingar. Än finns det mycket att göra, men ”Sammetsrevolutionen” i april 2018 har definitivt påvisat hur markant Armenien och Azerbajdzjan skiljer sig gällande demokrati och folkrätt.

Ändå pratar Sverige och omvärlden i lika termer när man vill mana ”båda sidor till lugn och sans.” På ena sidan har vi Armenien som i en folklig revolution har valt sin väg framåt och försöker för fullt att reformera hela landet, politiskt och ekonomiskt, och sedan länge krävt att befolkningen i Artsakh ska, enligt folkrätten och Helsingfors-akten, få möjlighet att bestämma sitt öde. Allt började med en fredlig resolution 20 februari 1988 i Karabachs autonoma församling som med rösterna 110 mot 17 röstade för en återförening med Armenien (historien och bakgrunden om Stalins politik om ”söndra och härska” vilket skapade enklaven kan vi utelämna här). Det man har strävat efter är en fredlig process, baserad på yttring av demokratiska rättigheter; ingen invasion, ingen annektering, inga militära aktioner.

Å andra sidan har vi Azerbajdzjan som slog ner denna demokratiska resolution med vapen, ett blodigt svar som blev starten på en långdragen konflikt som har kostat mer än 30 000 liv (och fortsätter att göra det än idag), fördrivit nära en miljon människor till flyktingsliv och på allvar skadat regionens utveckling. Sedan Ilham Alijev i princip ärvde presidentämbetet från sin far, Hejdar Alijev, har demokratin i landet inte enbart slagits ner med kraft, utan han har även förskansat makten hos sig genom att både förlänga ämbetstiden och ta bort tidsbegränsningen för antal ämbetsperioder. Alijev-klanen styr nu Azerbajdzjan som ett familjeföretag. Därifrån går det snabbt utför: man har köpt fri en yxmördare som avtjänade en livstidsdom utomlands och befordrat honom till nationalhjälte (Ramil Safarov, 2012), florerat som huvudman i internationell penningshärva i miljardklassen (Panamadokumenten och Danske Bank), stängt OSSE-kontoret i Baku (2015) och vägrat dra tillbaka krypskyttar samt att acceptera utökade bevakningsmekanismer vid frontlinjen. Baku stoltserade öppet om att man hade initierat ett blixtkrig i början av april 2016 med territoriella vinningar och detsamma basunerade man ut i juli 2020 och senast häromdagen. I somras sparkade Alijev sin långvariga utrikesminister, Elmar Mammedyarov, för att ”ha slösat tid på diplomatiska förhandlingar”. Mammedyarov lär ha motsatt sig planerade krigshandlingar som besannades under juli och nu i september. Nu strömmar det in rapporter om att man även har uppemot fyra tusen jihadister från Syrien som Turkiet har slussat genom till Kaukasus för att slås mot armenierna. Allt detta medan armenierna ständigt utmålas av Ilham Alijev och hans regim som ”fienden” som ska ”krossas.” Det kan man inte bilda fred och samexistens på.

Med allt detta som facit var det knappast förvånande när turkiska och azeriska representanter stod i Sergels torg, i Sveriges huvudstad, och ropade ”Död åt de armeniska hundarna!” medan åhörarna applåderade i samstämmighet. Politiska ledarnas beteende och budskap spelar roll, både positiva och negativa, och når långt bortom nationsgränserna. Just därför är det ytterst viktigt att man väljer orden rätt och kallar saker vid deras sanna namn. Man ska kritisera där det behövs och lovorda där det förtjänas. Det språk som Sverige har förbrukat och fortsätter att använda gentemot Armenien och Azerbajdzjan i ”neutralitetens” namn har inte bara blivit urvattnad men har utan tvekan även gjort Alijev mer djärvare. I avsaknad av en tydlig markering och kritik har Alijev-regimen bit för bit avvecklat demokratin på hemmaplan vilket även har haft långtgående konsekvenser för Armenien och befolkningen i Artsakh. 

Sverige och omvärlden bör spela en tydlig roll i konflikten. Att ”beklaga” sig och yttra sin ”oro” för utbrott av dödliga sammandrabbningar har numera föga betydelse. Man måste agera i förebyggande syfte och fördöma där det krävs och verka för en snar och diplomatisk lösning på konflikten. Det kommer att rädda liv, inte beklaganden i efterskott. I egenskap av medlem i OSSE Minsk-gruppen, via EU och FN kan Sverige bidra konstruktivt genom att tala klarspråk. Det gagnar inte enbart befolkningen i Artsakh och Armenien utan även egna befolkningen i Azerbajdzjan som förtjänar bättre demokratiska regler och värderingar.

Med vänliga hälsningar, 

Katrin Hakopian

Ordförande för Armeniska riksförbundet i Sverige

Filmstaden bör inte visa en förfalskning av vem Atatürk var

Den 10 november har filmen om republiken Turkiets grundare Mustafa Kemal Atatürk Sverigepremiär hos Filmstaden. Filmen väckte stor uppmärksamhet internationellt när Disney+ beslöt i somras att stoppa sin planerade visning av den. Detta skedde efter stora påtryckningar från representanter för minoritetsgrupper i USA som påpekade den förskönade bilden av en diktator som avslutade folkmordet 1915 och begick egna i den nya turkiska republikens regi.

Medveten om det oundvikliga nederlaget i första världskriget och vad som väntade Osmanska imperiet och dess ledare i kölvattnet av begångna brott mot mänskligheten under första världskriget, utsågs Mustafa Kemal av en underjordisk grupp, Karakol, som ledare för att rädda det som kunde räddas. Han lämnade dåvarande huvudstaden Konstantinopel som ockuperades av de allierades trupper och begav sig till inre delarna av imperiet för att starta en motståndsrörelse som kom att kallas efter honom, Kemaliströrelsen.

I motsats till den revisionistiska turkiska historieskrivningen, bestod kemalister av samma ungturkiska ledare och militärer som deltog i folkmordet mot armenier, assyrier/syrianer och greker under första världskriget. Kemalisterna hade ett tydligt mål: ett Turkiet för turkar där återstoden av kristna minoriteter inte hade en plats. När resterna av armenier och assyrier/syrianer hade körts ut ur landet tillämpade man ett nytt folkmord, denna gång mot de pontiska grekerna i början av 1920-talet. Och när de kristna var ur vägen kom turen till kurderna och de storskaliga massakrerna mot dem under 1930-talet. Faktum är att Turkiet 1923 var den enda besegrade Centralmakt – alliansen bestående av Tyskland, Osmanska imperiet, Österrike-Ungerska imperiet – som inte bara kom ut segrande utan även utökade sitt territorium på Armeniens bekostnad. Kemal lyckades med denna bedrift genom att framgångsrikt spela ut de allierade mot varandra, speciellt västländerna mot den nybildade bolsjevikiska Sovjetunionen.

Men Mustafa Kemals kalkylerade kallsinnighet stannade inte vid behandlingen av kristna och andra icke-turkiska minoriteter. Strax efter etableringen av republiken 1923, slog han till mot alla rivaler och krafter som utgjorde ett hot mot hans anspråk på det nya Turkiets ledarskap. Oppositionspartier och tidningar bannlystes 1925 och många rivaler och oppositionella åtalades i skenrättegångar. De åtalade hade inte rätt till försvarsadvokat, kunde inte kalla några vittnen eller överklaga sina fällande domar som verkställdes omedelbart efter deras förkunnande. Många dömdes till döden eller livslånga straffarbeten. Det var det närmaste man kan komma till det som Josef Stalin skulle genomföra i Sovjetunionen ett decennium senare.

Nu var Mustafa Kemal den ohotade ledaren som fick hederstiteln Atatürk, ”turkarnas fader”. Den statliga turkiska historieskrivningen som följde efter raderade alla begångna brott innan och efter Kemalisternas grundande av republiken Turkiet och höjde Atatürk till skyarna. Denna historieskrivning är därmed inte bara orsaken till den folkmordsförnekelse som vi känner idag men även den försköning som den påtalade filmen försöker framföra som ”sanning”.

Den ursprungliga historierevisionismen fick dock fotfäste internationellt och det tog decennier innan man, precis som verkligheten om folkmordet 1915, började komma underfund med verkligheten. Till exempel ansågs Kemalisternas makabra vändning av förlusten i första världskriget till en seger som en stor bedrift som inspirerade nazisterna i Weimarrepubliken som upplevde ett nederlag med förödmjukande efterdyningar. Vad turkiska ledare hade åstadkommit under världskriget och efter världskriget – rensat sitt rike på oönskade element genom ett folkmord och kommit ut segrande utan bestraffning – sågs av nazisterna som vägvisning för deras eget handlade under andra världskriget.

Det är denna persons förskönade historia som Filmstaden nu ska visa på sina biografer.

Armeniska riksförbundet i Sverige uppmanar Filmstaden att ompröva sina planer på att visa den tilltänkta filmen om Atatürk, en försköning som inte berättar om folkmorden och brotten mot mänskligheten, de politiska utrensningarna av hans motståndare och andra brott som har begåtts mot minoriteter som kurder och politiska motståndare. Det är i mångt och mycket detta arv av angrepp på demokratiska rättigheter och värderingar som löper som en röd tråd genom Turkiets moderna historia fram till våra dagar. Filmstaden ska inte vara scenen för en sådan förfalskning.

Armeniska riksförbundet i Sverige

Stockholm 07 november 2023