Med anledning av Erdogans brev riktad till armenierna

Med anledning av Erdogans brev riktad till armenierna

Den turkiske premiärministern Erdogans uttalande där han sägs uttrycka sitt deltagande i barnbarnen efter armeniska folkmordet har, av förståeliga skäl, väckt stor uppmärksamhet i internationell media. Reaktionerna är positiva med hänsyn till den hittills tillsynes mest försonliga ordval som en turkisk statsman använt om armeniska folkmordet under första världskriget.

Även om man bör vara försiktigt optimist i närmandet till Erdogans uttalande, bör det klargöras att brevet i sin helhet inte är så olikt den förnekelsepolicy som Turkiet ihärdigt bedriver gentemot folkmordet och strävan för dess internationella erkännande. Liknande steg och uttalanden är inte ovanliga i anslutning till den årliga minnesdagen 24 april. Hittills har dessa gester, tyvärr endast tjänat som en vilseledande manöver för att ge sken av en försonlig ton medan den egentliga avsikten har varit att dämpa eller stoppa processen för ett internationellt erkännande av folkmordet.

Dagens utspel bör främst ses i ljuset av den världsomfattande aktivitet som nu pågår inför nästa års ihågkommande av folkmordets 100-årsminne samtidigt som Turkiets utrikesdepartement har öppet kungjort att man har ”motåtgärder för att motverka armeniska anklagelser om det så-kallade folkmordet”. Kombinationen av dessa motsägelsefulla steg gör att Erdogans uttalande bör tas med en nypa salt.

Om man läser Erdogans ”kondoleans” i brevets helhet så framgår det ganska tydligt att det inte skiljer sig alls från den officiella förnekelsepolicyn. Uttalandet fastslår att det inte är något märkvärdigt med armeniernas öde utan det var en tragedi som drabbade alla andra invånare under kriget; att man fortfarande är i behov av att undersöka saken i en historiekommission, d.v.s. det sedvanliga eviga letandet efter det ultimata beviset som man nog aldrig kommer att hitta; och slutligen och kanske det mest viktiga i hans uttalande: frågan ska inte användas i politiskt syfte även om den part som är ytterst ansvarig för politisering av frågan har varit och är (och ironiskt nog, i och med hans aktuella utspel) Turkiet.

Konstruktiva steg ska inte nonchaleras och det är inte heller avsikten att avböja en utsträckt hand i försoningens syfte. Armeniska riksförbundet välkomnar alla steg som tyder på öppenhet och vilja att anamma den sanning som resten av världen och forskningssamfundet har fastslagit sedan en tid tillbaka. Men misstron mot Turkiet är självvållat då man har allt för ofta utgett sig vara villig till försoning när det sedan visat sig att gesten var en tom sådan med avsikt att avvärja en överhängande risk för vidare internationellt erkännande av folkmordet. Nu gäller det för Turkiet att bevisa att man är uppriktig i sitt närmande och överger sin förnekelsepolicy och historierevisionism och fatta modet att acceptera verkligheten om folkmordet, sluta sitt embargo mot Armenien och öppna gränsen med sin granne. Först då, efter ett erkännande och ursäkt utan några som helt svepskäl kan en uppriktig och varaktig försoning uppstå mellan de inblandade. Upp till bevis!