Pressmeddelande
Stockholm, 26 maj 2015
Armeniska riksförbundet i Sverige
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
www.armeniska.se
 
Följande är en debattartikel publicerad 25 maj 2015 på Altid.se.
 

Regeringens trevande om folkmordet 1915 underblåser förnekelse och historierevisionism

”Herr Minister, Förföljelserna mot armenierna hafva antagit hårresande proportioner, och allt tyder på att ungturkarna vilja begagna tillfället, då af olika skäll igen effektiv påtryckning utifrån behöfver befaras, för att en gång och för alla göra slut på den armeniska frågan. Sättet härför är enkelt nog och består i den armeniska nationens utrotande.” 6 juli 1915, Anckarsvärd, till utrikesminister Wallenberg.

Det här var en av flera rapporter där Sveriges ambassadör i Konstantinopel underrättade Stockholm om det som höll på att hända i Osmanska imperiet. Ordvalen var övertydliga: ”armeniska nationens utrotande”, ”att utplåna den armeniska nationen” och ”utrotandet af den armeniska rasen”. Det var helt enkelt fråga om ett folkmord.

Till skillnad från vad man kanske tror idag så var detta en världsnyhet och medierna i Europa och USA rapporterade flitigt om behandlingen av armenierna. Politiker och allmänheten var ganska välinformerade om händelserna och detta gällde även Sverige. Vid ett tal i Stockholm 26 mars 1917 klargjorde Hjalmar Branting att “Dokumenten säga klart ifrån, att här ej är tal om övergrepp av underordnande, utan det är frågan om ett organiserat och systematiskt folkmord, värre än vad vi någonsin sett maken till i Europa.” Därmed var han nog en av dem första som använde begreppet som skulle myntas internationellt först om två decennier.

Det var den polsk-judiske Raphael Lemkin som myntade begreppet ”genocide” och såg till att FN-konventionen antogs. Han baserade begreppet delvis på sin kunskap om armeniernas öde under första världskriget. Knappat trettio år senare föll hans eget folk för nazisternas utrotningskampanj under andra världskriget. Under en intervju 1948 förklarar Lemkin själv att det var armeniernas öde och sedan Hitlers behandling av judar som låg bakom hans påfund om det nya begreppet. Nu, år 2015 vill vissa fundera på huruvida begreppet som dess upphovsmakare baserade på armeniernas öde kan tillämpas på detsamma.

Löfven-regeringen och utrikesminister Wallström i synnerhet har utstått en hel del kritik för hanteringen av deras eget erkännande av folkmordet 1915. Så sent som 7 maj, i en interpellationsdebatt förklarade Wallström att man ”genomför en översyn av hur vi benämner och förhåller oss till historiska massövergrepp.” Översynen ska göras av en ”oberoende expertgrupp” och utrikesministern försäkrade att ”översynen väntas blir färdig detta år. Jag tänker inte dra detta i långbänk på något sätt”. Det finns flera skäl till att ifrågasätta detta förfarande, men i synnerhet ordvalet.

Först och främst är det ytterst besynnerligt att regeringen ska undersöka riksdagens beslut från 11 mars 2010 som man själv drev igenom. Saken blir inte bättre av att man vid flera tillfällen klandrat dåvarande regering för att strunta i riksdagens beslut och förkunna att en ”framtida socialdemokratisk regering att ta beslutet efter sedvanlig beredning” (Urban Ahlin (S), DN, 14 mars 2013). Även statsminister Stefan Löfven (S) upprepade samma budskap (SVT, 23 april 2014). Den annonserade ”översynen” skulle kunna vara denna ”beredning”, hade det inte varit för utrikesministerns ordval.

Det är just ordvalet om att översynen ska ”undersöka rättsliga, historiska och andra aspekter på förhållningssätt och benämningar i anslutning till historiska massövergrepp” som är nog det mest beklämmande i detta sammanhang. Vad denna expertgrupp ska kunna komma fram till annat än den redan existerande konsensus som finns hos forskarsamfundet, vars utlåtande riksdagens erkännande 2010 faktiskt grundade sig på, är oklart.

Dessutom borde man nog låta bli att återuppfinna hjulet. 2002 bad en turk-armenisk försoningskommission en oberoende organisation (ICTJ) att utföra en rättslig prövning av händelserna under första världskriget utifrån FN-konventionen. Den sjuttonsidiga rapporten drog slutsatsen att ”händelserna, i deras helhet, kan därför sägas innehålla alla elementen för folkmordsbrott så som det anges i konventionen och juridiska forskare så väl som historiker, politiker, journalister och andra skulle vara rättfärdigade att fortsätta att beskriva dem som sådant.” Regeringen borde nog kunna nöja sig med existerande forskning och liknande prövningar.

Man ska kalla saker vid deras rätta namn. Detta var just budskapet som ett sextiotal världsledande folkmordsexperter våren 2008 påtalade inför dåtida riksdagens omröstning för ett erkännande: ”Erkänn folkmordet 1915 för vad det är”. Uppropet var tydligt med att ”vägran att erkänna ett etablerat faktum baserat på kvalitativ och kvantitativ forskning kan betraktas som likvärdigt med förnekelse.” Det enda som förändrats sedan 2008 är nog utökad kunskap och övertygelse om folkmordet 1915 och händelsernas natur.

Att hänvisa till mer ”oberoende forskning” vore inget annat än att anspela på exakt samma förnekelseargument som används av Turkiet. Regeringen och Wallström skulle nog vara bättre rättfärdigade att undersöka de strikt kortsiktiga diplomatiska konsekvenserna då Turkiet har för vana att återkalla sina ambassadörer vid liknande erkännanden. Man gjorde det 2010 och har gjort det nu igen under april 2015 när Vatikanen, Tyskland, Österrike och senast Luxemburg valde att erkänna folkmordet. Dock kommer dessa ambassadörer sannolikt att återgå till sina respektive ambassader inom kort och det diplomatiska livet återgår till det normala. Turkiet skulle omöjligen återkalla alla sina ambassadörer allteftersom folkmordet erkänns.

Vad regeringen nu har åstadkommit i praktiken är att vinna tid under ett tidsfönster som man själv satt upp fram till årets slut. Efter sammanstötningen med Saudiarabien som var snabbt med att anspela på ”islamfientlighet” vill nog regeringen inte frammana en liknande reaktion från Ankara. Turkiet kommer nog att reagera likartad oavsett när förkunnandet kommer. Det hela kan liknas vid att dra ett plåster med ett ryck eller i en seg, utdragen och smärtsam rörelse. Turkiet har bevisligen valt det senare när man i nästan ett sekel uppehållit en internationell lögn. Hur Sverige och omvärlden väljer att göra när kunskapen om händelserna är bortom all tvekan återstår att se.

Den 12 mars förnyade Europaparlamentet sitt erkännande från 1987 och manade alla EU-medlemsstater att erkänna armeniska folkmordet. Den 15 april antog man en ny resolution där man uppmanade Turkiet att göra detsamma. Dessa beslut, tillsammans med riksdagens gällande erkännande, borde vara mer än tillräcklig grund för den svenska regeringen att hörsamma riksdagens beslut och erkänna händelserna för det de är: folkmord”. 

Garlen Mansourian
Ordförande, Armeniska riksförbundet i Sverige